Här kommer ett långt och lite djupt inlägg om en härlig milstolpe som jag vill dela både med er och med framtida mig som bläddrar i arkiven!

Innan restaurangbranschen slet min själ i tusen bitar var jag SÅ säker på min stil och mitt självuttryck. Jag tyckte kläder och smink var skitkul, färgade håret i hundra olika färger och struntade i vad andra tyckte om mina (nu i efterhand) konstiga outfits. Jag hade inga problem alls med att sticka ut från mängden. 

Under mina 12 (usch) år inom restaurang var allt jag gjorde att jobba, sova och fokusera på psykisk överlevnad. Jobbkläder dagarna i ända, noll fritid och överlag väldigt lite livsglädje resulterade, inte helt oväntat, i att allt vad självuttryck innebär for ut genom fönstret och jag tappade mig själv helt. Min enda trogna följeslagare var det lila håret. Det fungerade lite som en sista livlina till min "riktiga" identitet när allt annat försvann. Förmodligen var det därför jag höll kvar i det så länge. Vem var jag om inte tjejen med det lila håret liksom?

2022 lyckades jag äntligen dumpa restaurangbranschen för gott och har sedan dess kämpat med att hitta mitt autentiska självuttryck igen. Vill jag klä mig enligt modet? Vill jag inte? Orkar jag sticka ut? Vad gillar jag? Vad dras jag till? Vad känner jag mig bekväm i? Vad kommer folk tycka om jag ser ut si eller så? Osv osv osv. Tills jag till slut bestämde mig för att SKITA I, precis som förr. 

Det fungerade! Och nu känns det som att jag ÄNTLIGEN har börjat hitta hem i mig själv på riktigt igen. Jag har hittat och accepterat vad jag dras till och ger blanka fan i vad omgivningen tycker om det. Precis som det ska vara. 

Det må låta ytligt - men jag har saknat att känna mig fin. Det lyser annorlunda i ögonen på människor som vågar uttrycka sig själva fullt ut. 12 år senare har mina ögon börjat lysa så igen. ❤️